tiotiotjugofyra

Jag tänkte berätta lite om hur det kommer sig att jag är ensamstående.

Allting började vintern 2009, jag träffade en kille och vi dejtade ett tag. Han var ganska "på" och jag ville gärna ta det lite lugnt då jag fortfarande hade känslor för en annan. Han såg oss som ett par och jag visste inte riktigt vad jag skulle säga eller göra. Den 18 Januari så kom han hem till mig och han skulle sova tydligen sova över hos mig, detta vad någonting som han själv hade kommit på. Men jag kände väl att jag började få mer och mer känslor och vi hade det väldigt mysigt tillsammans.
Det blev kväll, och vi kröp ner i sängen. Sen behöver jag ju inte gå in på mer detaljer, jag tror att ni förstår vad som hände utan att jag berättar det. Dagen efter känner jag så stor ångest, jag klarade inte mer. Jag var så himla arg på mig själv. Jag hade ju känslor för "J" och så klantar jag till det med denna killen. När han hade åkt hem så ringde jag till "J" och pratade med honom, och han föreslog att jag skulle komma hem till honom och prata då han hörde på mig att jag inte mådde bra. Sagt och gjort, jag åkte dit och vi pratade och hade det allmänt trevligt, men jag hade ju så pass starka känslor för honom så det kändes ganska stelt. När jag åkte hem så ringde jag till den där killen och berättade för honom hur det låg till, och jag tyckte att vi bara skulle hålla oss på vänner nivå. Detta var helt okej för honom och jag kände mig lättad.

Den 20 Januari så träffade jag "J" igen, och han lättade på sitt hjärta och berättade vad han kände för mig. Jag blev så himla glad! Han hade känslor för mig... Hur kunde detta vara möjligt? Tiden gick och vi träffades allt mer. Den 6 Februari var den dagen då jag fick för mig att jag skulle göra ett graviditetstest för att vara helt säker på att jag inte var gravid. Jag hade inte fått min mens på 2 dagar. Men jag var helt säker på att det skulle visa negativt. Men ack så fel man kan ha. Jag var gravid, och jag visste varken ut eller in. Jag blev ju självklart överlycklig, och jag pratade med "J" och berättade precis som det var. Att det faktiskt kunde vara han som jag träffade innan. "J" var helt med på detta. Och jag berättade även för den här killen att jag var gravid. Han säger då till mig att han kommer att stötta mig oavsett om jag väljer att behålla barnet eller göra en abort.
Jag kände en sådan lättnad. Men jag kände mig fortfarande hemskt som inte visste till 100% vem som var pappan. Någonstans inom mig så fick jag en känsla av att det inte kunde vara den där killen. Det var ju bara 1 gång och aldrig mer. Så hur stor är chansen?


Jag och "J" blir ett par den 14 Februari och mitt liv var verkligen underbart. Vi upplevde så himla mycket tillsammans. Och han var glad över att jag var gravid. Oavsett att han visste att det fanns en liten chans att det kanske inte var han som var pappan! Han ville ta sitt ansvar endå. Och jag litade på honom!
Den 24 Oktober kom och lilla Kasper föddes och "J" var med mig under hela förlossningen. Vi hade varit på familjerätten någon vecka tidiagre för att ta DNA prov på "J", vi ville ju veta vem det var. Så den 12 November så får jag ett samtal. Och jag får beskedet att det inte är "J" som är pappan. Jag börjar gråta, slänger på luren och ringer till "J" som är på jobbet. Han blir helt förstörd och säger att han måste få tänka. Han pratar knappt med mig på hela dagen. Samma dag så skickar jag ett sms den pappan och berättar för honom hur det ligger till. Han svarar först inte, så jag skickar ytterligare ett sms och får till svar att han måste få tänka. Självklart ska han få göra det tänkte jag så jag hörde inte av mig något mer. Den 13 November så sticker "J" iväg på ärenden, sedan åkte han till garaget. När han är där så får jag ett sms utav honom som lyder "vi måste prata sen".
Ja det är klart att vi måste prata tänkte jag. Han kommer hem och berättar för mig att han inte har några känslor kvar för mig. Jag blev helt förstörd. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Här sitter jag med ett nyfött barn och så blir jag lämnad. Jag kommer aldrig att klara detta.



Så nu står jag här, helt ensam! Och pappan vill inte veta av sin son. Han har fått order ifrån sin flickvän att absolut inte träffa oss. Jag har försökt (för Kaspers skull) att få honom att hälsa på oss, men det är helt kört. Han vill inte, och just nu känner jag att det kan kvitta faktiskt. Vill han gå miste om denna underbara lilla kille så är det hand problem. Jag får ju mysa med min bebis hela dagarna <3

Sådär ja, nu vet ni hur det ligger till. Och nu är jag så himla slut i huvudet att jag snart ramlar ihop här. Jag måste verkligen sova. Ha det så bra sålänge så hörs vi.


Puss